En smakbit på söndag - Som min egen skugga

Varje söndag uppmanar Mari oss bokbloggare att skriva en smakbit ur våra böcker.
Jag bjuder därför idag på en smakbit ur den läskiga ungdomsboken Som min egen skugga av Catherine MacPhail.
Varsågoda!
 
"- Du får inte komma för sent till skolan, sa mrs Brennan.
Hon log välvilligt mot mig. Det röda läppstiftet hade smetat lite utanför läpparnas konturer och på ena framtanden. Jag kunde svära på att hon hade löständer.
- Jag hinner nog, sa jag.
- Men i går gjorde du rätt som valde trapporna, påpekade mrs Brennan.
Vi hade nästan nått bottenvåningen nu.
- I går? sa jag undrande.
- Ja. Lita inte på den här eländiga likkistan. Ta trapporna du, som har unga friska ben.
- Men jag tog hissen i går också, invände jag.
Det gör jag nästan alltid, trots att jag har unga friska ben, tänkte jag.
Hissen stannade med ett ryck och dörrarna gled upp med sitt vanliga gnisslande. Mrs brennan steg ur och drog kappan tätare om sig, redo att möta den kyliga morgonen.
- Har du så dåligt närminne? frågade hon. Jag såg med egna ögon hur du försvann ner för trappan medan jag väntade på hissen.
Jag kände en kall kåre utefter ryggraden."
 
Boken kommer att recenseras här den 5 november.
 

"Expert på att rodna"

 
Iförregår läste jag äntligen ut en till bok! Har inte läst ut någon bok sedan i maj, skäms nästan av att jag knappt läst något eller att bloggandet har blivit så dåligt från min sida. Men nu verkar jag få tillbaka läslusten igen och det är ju jättekul! I skolan på elevensval fick jag bokcirklen, och då skulle man välja en bok i skolans bibliotek som man skulle läsa under några veckor. Fast det fanns inte så jättebra bra böcker, så jag tog någon som jag tyckte verkade okej och det blev denna boken. Under dom 2 första veckorna gick läsandet segt och hade knappt läst något, men nu dom senaste dagarna har jag läst ca 250 sidor eftersom att boken skulle vara klar igår.
 
Boken handlar om Natalie, 14 år, vars mamma har skaffat sig en ny kille som hon flyttar ihop med. Mammans nya pojkvän heter Bo, och han har en son, Jerker, som Natalie blir kär i. I och med flytten till Bos hus på landet måste Natalie också börja i en ny skola. Där gäller det för Natalie att komma med i coola gänget. Men hon blir förvånad över hur annorlunda allt är i den nya skolan och den nya klassen. När hon flyttade från stan med vännerna och framförallt Maja så trodde hon aldrig att allt skulle kunna bli bra igen, men livet flyter på med den nya familjen och Natalie avskärmas mer och mer från det liv som har varit, och när Maja kommer på besök känns det inte som vanligt mellan dem. Det handlar också om Natalies nya kompis Ira som skär sig och är coolast på skolan och dessutom är en pluggis. Hela Natalies liv vänds upp och ner. Bo och Natalies mamma åker bort och då startas fest hemma hos dem. Nathalie inser snabbt att allt inte riktigt är som det ska vara.

Författare: 
Katarina von Bredow
Utgivningsår: 2005
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 306 sidor
Mitt betyg: 7 av 10
 
 
 

Vattenmelonen - En vardaglig klyscha


Vattenmelonen är den första boken som Marian Keyes skrivit om familjen Walsh. Det är en lättsamt skriven komedi med tung handling, vilket ju blivit ett kännetecken hos just den här författaren.
  Claire ligger på sjukhuset och har just fått sitt första barn när hennes man James kommer in, ägnar henne knappt en blick och säger att han har träffat någon annan och inte längre älskar henne. En andra chock blir det att han inte tycks älska heller barnet, och Claire tar sin tillflykt till föräldrahemmet i Irland bland galna syskon och hopplösa föräldrar. Allt förändras den dag systern Helens senaste beundrare stiger in hos familjen.
 
Vattenmelonen är en roman som i grund och botten handlar om hur Claire ska kunna antingen komma över eller komma tillbaka till sin man och det arbete hon tvingas gå igenom för att klara detta är inte lätt. För henne är det ett stort äventyr att orka gå till affären och handla, och hela boken får på så vis en vardaglig touch. Det är lätt att tänka att det kanske inte händer så mycket i boken då, och i ärlighetens namn - det gör det inte heller. Boken är inte spännande, men den är rolig och man tycker om karaktärerna, och därför vill du läsa vidare ändå. 
   Marian Keyes är duktig på att skildra sina karaktärer på olika vis, och du kommer snart att känna dig nästan lika hemma hos familjen Walsh som Claire själv gör. Humorn ligger i det lättsamma språket och trots den tunga handlingen kan man läsa boken med ett leende på läpparna. I boken är det Claire själv som berättar, och hon delar alltid med sig av sina innersta - och ibland mest pinsamma - tankar, vilket också gör det svårt att inte tycka om henne även om hon inte alltid beter sig så bra.
   De följande händelserna i Vattenmelonen är inte svåra att gissa sig till, och jag ser hela boken som en romantisk klyscha skriven på ett modernt sätt (det är dock ändå fruktansvärt irriterande att baksidetexten på boken avslöjar händelser som inte kommer förrän nära slutet i berättelsen, och dessutom förvridna så att exakt det som står egentligen aldrig sker). Författaren vet själv om att hon använder klyschor, och kan heller inte låta bli att nämna det tidigt i boken, vilket i sin tur gör att det dessutom känns helt rätt att använda dem:
 
"Nu är jag tvungen att använda mig av en del klyschor. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig annars. Jag skäms över att säga att jag var i sjunde himlen. Jag beklagar ännu mer att behöva rapportera att det kändes som om jag hade känt James hela livet. För att ytterligare förvärra saken kan jag säga att det kändes som om ingen förstod mig lika väl som han. Och eftersom jag nu har mist all trovärdighet kan jag lika gärna meddela att jag inte trodde det var möjligt att vara så lycklig som jag var."
 
Originaltitel: Watermelon
Författare: Marian Keyes
Utgivningsår: 2012 (första upplagan 1998)
Förlag: Norstedts
Mitt betyg: 8 av 10
Köps: Till exempel på AdlibrisCDON och Bokus
 

RSS 2.0