En smakbit på söndag - Livstid

 Varje söndag uppmanar Mari oss bokbloggare att skriva en smakbit ur våra böcker.
Jag bjuder därför idag på en spännande smakbit ur boken Livstid av Dean Koontz som jag läser för min man just nu, och det är en bok med fantastiskt spännande handling. Kortfattat handlar den om en man, Jimmy, som föddes på sjukhuset samtidigt som hans farfar låg på samma sjukhus på väg att dö. Före döden vädjade farfadern till sin son (Jimmys far) att han måste skriva upp fem datum och varna Jimmy för dessa. Det skulle nämligen komma fem fruktansvärda dagar i Jimmys liv.
Varsågoda!
 
"Jag tror att jag hanterade min egen oro ganska bra. De två sista dagarna innen det första av de där fem illavarslande datumen kanske jag gick in i fler stängda dörrar än vanligt, kanske snubblade jag lite oftare än vad jag brukade när jag gick uppför trappan. Och jag erkänner att jag tappade en hammare på mormor Rowenas fot när jag skulle hänga upp en tavla åt henne. Men det var hennes fot, inte huvudet, och den gången jag snubblade och föll, föll jag bara nerför en trappa utan att bryta något.
Vår oro hölls någorlunda under kontroll av att farfar Josef hade gett pappa fem 'hemska' dagar i mitt liv, inte bara en. Uppenbarligen skulle jag inte dö den 15 september, oavsett hur grym nu dagen skulle bli.
'Jo, men det är ju ändå möjligt att få kroppsdelar avslitna och bli lemlästad', varnade mormor Rowena. 'Eller bli förlamad och hjärnskadad.'
Hon är en snäll kvinna, min mormor, men hon är alldeles för medveten om livets bräcklighet."
 
Boken kommer att recenseras här senare.
 
 
Jag läser i en bok som heter Christine som är skriven av Stephen King. Jag har dock inte läst så mycket i den ännu (som jag skrivit här på bloggen i tidigare inlägg) men jag bjuder ända av ett litet smakbit ur början av boken. 
 
"- Åh, herregud! ropade min kompis Arnie Cunningham plötsligt. 
- Vad är det? frågade jag. Hans ögon hade vidgats bakom de stålbågade glasögonen. Han hade lagt ena handflatan över munnen och skulle ha behövt kullager i halsen så som han försökte vrida på nacken för att se bakåt. 
- Stanna, Dennis! Backa! 
- Vad är det med dig?"
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0